Avfallsmassorna i sig själva har normalt en mycket stor porvolym och gasen kan lätt röra sig likväl horisontellt som vertikalt. Trots olika deponeringstekniker som celler, kompakteringar, och mellantäckningar, finns oftast god kontakt mellan avfallslagrerna, ned till nivån där de djupare liggande innestängda vattennivåerna finns. Gasbildningen är förmodligen som aktivast just runt fluktationerna av vattenniverna. Deponier är mycket ohomogena och kan alltså uppvisa helt olika processer inom mycket närliggande avfallslager. I de äldre deponierna finns en större andel av avfallsmassorna under vattennivån och i dessa områden är gasprocesserna troligen mycket långsamma, nästintill mumifierande i ett långt tidsperpektiv.
För att konstruera en metanoxidationsanläggning ska gastransporten från avfallsmassorna tillrättaläggas så att gasen når filtret och inte väljer en annan väg, dvs når atmosfären före det att gasen har passerat filtret.