Hur bildas metangas

Koldioxid är den naturliga slutprodukten vid nedbrytning av organiskt material. För att komma dit krävs tillgång till syre och vid brist på syre bildas i stället metan, CH4. Främsta syrekällan är atmosfärens syrgas. När förbrukningen av syre blir högre än tillförseln från luften får man de syrefria förhållande som gynnar de metanproducerande rötningsbakterierna. Det vanligaste hindret för syrgasens nedtransport är grundvattenytan men även tätskikt på deponier och täta jordmassor hindrar luftflödet ner i marken.

Allt organiskt material utgör mat för bakterier som lever på den energi som är bundet i organiska föreningar. Allra snabbast går nedbrytningen om det finns god tillgång till syre och vatten. Alla föreningar bryts inte ner lika fort. Socker är gjort för att kunna brytas ner enkelt för att ge energi medan freoner är sammansatta för att vara svåra att bryta ner. Även levande organismer lägger energi på att bli svåra att bryta ner, t.ex. granars och tallars kärnved. I en deponi tar bakterierna först hand om det lättnedbrytbara och aktiviteten blir hög. Efter hand minskar nedbrytningshastigheten och därmed gasproduktionen. Man brukar tala om att gasproduktionen har en klockform där uppgången i början sker när mer material fylls på i deponin. Maximal gasproduktion uppnås åren efter att lättnedbrytbart material slutat tillföras deponin. Därefter avtar gasproduktionen i takt med att materialet i deponing bryts ner.

Snitt genom en deponi där avfallet har deponerats i lager. Det kan vara täta skikt mellan lagren vilket gör att gasen inte kan gå uppåt utan vill tränga ut på sidorna i stället.

Även om hastigheten förändras av tillgången på syre och vatten och är beroende av hur svårnedbrytbara ämnena är så är slutpunkten koldioxid eller metan. En mindre andel av det organiska materialet kommer nog att hamna i framtida kol och oljefyndigheter. När tillgången på vatten minskar i deponin minskar också nedbrytningstakten så när deponiner får ett effektivt tätskikt konserveras det organiska materialet i deponin.

Gas och klimat

Både metan och koldixid är så kallade växthusgaser, gaser som får värme att stråla tillbaks till jordytan. Metanet är en starkare växthusgas än koldioxiden; med en tidsperiod på 20 år ger en kolatom i en metanmolekyl 63 gånger så stark effekt som om den kom ut som koldioxid. Skillnaden minskar med längre tidshorisont, på 500 års sikt ger metanet 9 gånger så mycket uppvärmning. Idag räknar IPCC med att varje kilo metan motsvarar 20 och 25 kilo koldioxid medan ny forskning (NASAs Goddard-institut i New Yourk) menar att metanet är 33 gånger så starkt som koldioxid. Av all metan som släpps ut beräknas en knapp tiondel komma från deponier. Av det antropogena utsläppet står deponierna för 18 procent.