Detta är de enklaste metoderna och de ger ett omedelbart resultat. Det är bra om man kan bestämma platsen noggrannt, t.ex. med en GPS.
För mätning i en eller flera punkter på en deponi. Ger utslag på flera kolväten och kan inte skilja på metan från deponi och andra källor. Är känslig för vind, topografi och markfuktighet. Relativt billigt standardinstrument som är enkelt och snabbt att använda. Används oftast för att övervaka täckningsarbete.
Detta kan göras på plats eller med flygplan och en IR-bild ger information om var det är förhöjda temperaturer på deponiytan. Höjd temperatur beror ofta på att det strömmar ut gas från deponin, men kan också bero på skillnader i ytskiktets förmåga att absorbera solstrålning. Billig metod om den görs på plats, flygundersökning blir dyrare. Fungerar bäst om inte omgivningstemperaturen är för hög.
Ett bra första steg är gå omkring på deponin och observera ytan och leta efter deponilukt. Metan luktar inte men följs nästan alltid av luktande gaser som kommer från nedbrytningsprocesserna i deponimassorna. Metoden är subjektiv men notering av gaslukt är en användbar första indikator för att styra vidare undersökningar.
Dessa metoder ger inte bara en information om det finns gas eller inte utan ger också en upplysning om mängder. Kammarmätningar ger värden som gäller för den platsen medan de tre sista metoderna ger en bild av hela deponins utsläpp.
I en kammare som placeras på deponiytan mäts förändringen i gaskoncentrationen över tiden, oftast mindre än en timme. Detta är den vanligaste metoden för mätning på deponi och är den enda tekniken som klarar både utsläpp och upptag av metan. Klarar små förändringar och påverkas inte av omgivningsfaktorer. Tidskrävande och arbetsintensiv.
I denna typ av kammare mäts haltskillnaden i gas/luft som strömmar genom kammaren. Mätningarna går snabbare än i en statisk kammare men det går inte att mäta riktigt små gasflöden.
Gaskoncentration och tryck mäts i gradienter i deponin. Underlag för modellering av gasflödet i deponin men den ofta förekommande variationen i deponimaterialet gör 3D-modelleringen svår. Ger värdefullt bidrag för förståelsen av påverkan från lufttrycksförändringar och vindpåverkan på gasflöden.
En känd mängd spårgas släpps ut mäts tillsammans med metanhalten i plymen på läsidan av deponin. Vanligtvis används svavelhexaflourid SF6 eller lustgas (dikväveoxid) N2O vilka bägge är starka växthusgaser. Metoden ger ett mått på hela deponins utsläpp men kan störas av andra näraliggande källor. Ojämn vind är besvärlig.
Mätning av metan, vindstyrka, vindriktning, temperatur med flera variabler görs på flera nivåer på fasta master. Fungerar bäst på jämn terräng och är inte använd så ofta på deponier. Har hittills varit en dyr teknik men priserna sjunker på grund av utveckling av gassensorer.
Liknar den mikrometeorologiska tekniken men om sensorerna sätts på flygplan kan större områden undersökas. Användbar för modellering på landskapsnivå men är inte välutvecklad för att studera deponiers bidrag.
Vid en resistivitetsundersökningn mäter man markens förmåga att leda elektrisk ström. Denna förmåga beror till stor del på mängden vatten i marken. När det är lite vatten i marken är hålrummen fyllda med gas. Hög resistivitet ger en inikation på att det kan finnas gas i marken. Resistiviteten ger ett mått på lagret av gas och inte på produktion eller utsläpp och inte heller vilken sorts gas det är.